Helagsfjället

Den 23 februari var det planerad avfärd mot Helagsfjället, Sveriges högsta topp söder om polcirkeln med sina 1796 meter över havet. Vädret såg lovande ut och vi lämnade Östersund klockan 07:00. Knappt 3 timmar senare anlände vi vid vägens slut där vi parkerade bilen och började den 12 km långa anmarschen.

Här var det dags att lämna bilen

Efter några sista förberedelser och packning av ryggsäckarna kunde vi ge oss iväg. En liten bit i början kunde avverkas på skidor men det var snart dags att börja gå.

 Gustav, redo att ge sig av

Till att börja med tyckte vi det gick förvånansvärt lätt trots våra packningar på 20-25 kg vardera bestående av en Lundhags 90L ryggsäck innehållande tält, sovsäckar, kläder och stormkök mm och en Dakine 26L innehållande delar av matsäcken, kläder och våra 2 par skidor mm. Vi insåg dock snart att vi inte alls kommit så långt som vi trott. När vi först trodde att vi snart var framme visade det sig att vi endast kommit halvvägs. Vi lät dock inte detta tynga oss utan såg det som en möjlighet att testa oss själva och få tid att tänka så vi fortsatte gå.

 Leden tog oss över en sjö med fjällen i bakgrunden, vårt mål syntes dock inte än

Några timmar senare, närmare bestämt 5,5 timmar efter att vi lämnat bilen kunde vi se toppen och våra steg blev återigen lättare.

 Helagstoppen sett från leden

Efter ytterligare en timmas vandring var vi framme vid foten av berget samtidigt som skymningen närmade sig hastigt. Vi såg dock en platå en bit upp för vår planerade väg som var utom fara för laviner och beslöt oss för att sätta upp tältet och spendera natten där. En dryg halvtimma senare var vi framme och började sätta upp tältet i ljuset av pannlampan. Färdiga med det kröp vi in och hällde upp varm choklad samt värmde gulaschsoppa vilket var precis vad vi behövde efter drygt 7 timmars anmarsch.

 En värmande kopp choklad efter dagens anmarsch

Det visade sig att vi skulle behöva all värme vi kunde få inför natten då vi hade alldeles för tunna sovsäckar och undermåliga liggunderlag för att skydda mot kylan. 

 Morgonen efter bjöd inte på så fint väder som förutspått

Morgonens utsikt mot toppen längs vår planerade väg, luckan i molnen gav hopp

Med tältet nerpackat gav vi oss iväg mot toppen. Då vädret inte verkade vara på vår sida insåg vi snart att vi skulle bli tvungna att åka ner samma väg som vi kommit upp och efter en titt på kartan samt observationer av snötäcket kom vi fram till en väg som vi bedömde som säker samtidigt som den gav så bra åkning som möjligt.

Alexander uppskattar lutningen på den planerade åkvägen. Resultatet blev 35-40°

Utsikten ner mot fjällstationen

Toppen insvept i tjock dimma

Flera gånger på den cirka 5 timmar långa vägen upp till toppen tyckte vi oss se ljusningar i molntäcket men de blev aldrig långvariga.

 Gustav i dimman ungefär 300 meter från toppen

Uppe på toppen lyckades vi hitta lite lä och kunde njuta av en välbehövlig fika. Glada över vad vi åstadkommit började vi sedan ta oss ner igen.

Lyckliga över att vara på toppen i en av luckorna som gav lite sikt

Med ett 30-50 meter högt stup på vår vänstra sida och en sikt som ibland inte var mer än 2 meter avklarades den första tredjedelen av åket på helspänn. Samtidigt var det bra att det fanns där som referens om att vi var på väg åt rätt håll vilket gjorde att vi slapp åka efter kompass när sikten var som sämst. Trotts dimman kunde vi ändå få några fina svängar och ungefär halvvägs ner, samtidigt som vi kom till den brantaste delen av vårt åk lättade den något och vi kunde åka lite mer obehindrat.

Nere vid foten av berget hade vi våran tyngsta period, trötta, med balanssinnet rubbat av den dåliga sikten och med insikten att vi hade 12 km kvar till bilen. Efter lite mat och några flaskor vatten kände vi oss dock bättre igen och började färden hemåt som lyckligtvis bjöd på en hel del nerförslut där vi bara kunde åka. Stärkta av att ha kommit drygt halvvägs innan mörkret började tränga sig på fortsatte vi med glatt humör.

 Gustav på väg hem i mörkret

Vägen tillbaka till bilen avklarade vi på halva tiden som det tog att ta oss dit och vi kunde börja värma den mat vi lämnat i bilen för att ha när vi kom tillbaka. Medan vi åt den mest välsmakande måltiden på länge kunde vi reflektera över våra två mest lärorika dagar på fjället någonsin. Härifrån tar vi med oss många nyttiga lärdomar, som till exempel vikten av att vara varm under natten, till kommande äventyr.

Alexander värmer spaghetti och köttfärssås i lampans sken innan bilfärden hem